Länge sedan..
Kände mig sugen på o skriva och varför inte liksom? Det glöder i fingrarna och jag vill så gärna få utlopp för det, hur få som än läser det.
Just nu är mitt liv allt annat än intressant... Sen sist har jag: fyllt 18 (woop woop), skaffat körkort, har min egen bil, börjat 3:an på gymnasiet, beställt studentmössa, slutat rida, börjat leta häst och praktiskt taget alla lediga helger är jag hos min Patrik.
Så ja, ganska mycket har väl hänt.. Min mening med blogge från början var ju att skriva om min ridning och liknande. Men nu har jag som sagt slutat, eller jag rider Patriks häst men det är ju inte på samma sätt. Det känns otroligt tomt egentligen, saknar det som f*n men jag tror ändå att det var rätt val. Ska jag fortsätta rida vill jag ha min egen häst att utveckla, där bakslag kommer från något jag gjort och inte någon annan. Jag har säkert gjort mig en otjänst, jag hade ju såna mål med Semlan, vi skulle starta fler 110 nästa år, det skulle gå bra, jag skulle få lyckas! Men sen vände allt, lite saker hände och det var där jag kände att det inte var roligt längre. Det var inte roligt att behöva tampas med någon annans misstag, inte för den delen mina egna heller, men när jag vet att det inte bara är jag kändes det så svårt för mig. Självklart så fick jag tillbaka från mina egna fel också, men det var de små sakerna som störde mig.. Så jag bestämde mig för att sluta, efter att terminen börjat också men det blev bara så.
Jag är nästan desperat efter en egen häst nu. Det kliar i fingrarna efter att ha en häst att ha en plan till, att rida, att utveckla. Jag har till och med provridit 2 stycken! En som jag egentligen kunnat ta med mig hem med en gång för det klickade liksom, men min plånbok höll absolut inte med! Och sedan en som plånboken skulle kunna acceptera med lite hjälp från pappa kanske, en som jag också föll för, en 4-årig valack. Mitt hjärta smälte lite för honom för han var bara en sådan häst. Tänk om jag hade haft obegränsat med pengar, eller iaf så det räckte till någon av hästarna hade jag ju levt på moln i flera år! Eller om någon någonsin kunde ge mig chansen att låna ut sin häst till mig, eller ja låta mig rida och tävla den på heltid utan att det var ett probelm... Men varör får inte jag men alla andra? Jag gläds åt andras framgångar men samtidigt är jag så j***a avundsjuk på att alla får chansen utom jag. Jag ser folk runt om mig köpa nya fina hästar, folk som får ha häst på fodervärdsavtal för att ägaren trivs så bra med den ryttaren på den hästen.. Varför kan aldrig jag få det? Jag vill skrika, gråta, slå på en vägg, bryta ihop, allt som kan tänka sig för att jag vill så himla gärna vara en av dom, dom som har allt det där. J***ar vad avundsjuk jag är. Så allt jag vill ha är en häst, så är det någon som har en på lager är jag frivillig. Mer än gärna.
Och samtidigt nu börjar det gå väldigt bra när jag rider Hannez, fast vi har gått ifrån min engelska ridning, och nu är det monté inriktat som gäller. Och nu är jag galet sugen på o ta montélicens, men den kursen har u redan börjat för i år så då måste jag vänta till nästa år med det... Och jag som bara vill få ut o tävla, saknar det också... Men jag får iaf träna honom, och spelar jag mina kort rätt är han förhoppningsvis en montékvalad häst inom de närmsta månaderna. Men hur det än går kommer han för alltid vara lilla Hannez i mina ögon <3
Så ja, det hade varit kul att börja blogga på riktigt igen men, vad jag ska skriva om det vet jag inte.. Sitter o ser på min profilbild här på blogg.se och ser den fina vita som jag också saknar. Att se bilder på de där favoriterna jag så länge hade närmast hjärtat gör väldigt ont. Jag saknar Chicko och jag saknar Semlan, men jag hoppas jag har gjort rätt val för mitt eget bästa. Om inte annat min plånbok, för det är ju faktiskt inte gratis att åka fram och tillbaka till grötlingbo flera dagar i veckan även fast jag gjort det i några år, men förövriigt är ju grötlingbo en otroligt fin plats att vara på.
