moajacobssons.blogg.se

Första egna hästen och resan mot målen

När är det min tur?

Publicerad 2013-11-16 22:40:57 i Tävling,

Idag har jag vart på tävling nästintill hela dagen.. Sett alla andra få rida, glädjas åt fina rundor o va nöjda med sina insatser o sina hästar. Men det enda jag kunde tänka på ungefär hela dagen var: när är det min tur? När ska jag någonsin få sitta på hästryggen på en tävling o vara nöjd, få placeringar, komma vidare. I nästan 2 år har jag stått o stampat på samma ställe, nej inte ens det, jag har backat så jävla mycket o sen stått på samma jävla ställe.
 
När jag började rida Chicko såg jag en framtid, en lyckad tävlingskarriär o att jag skulle stiga i klasserna. För med den kapaciteten skulle jag komma långt. Men nu 2 år senare har jag precis gått över till stor häst o till årets sista tävling skadar hon sig. Ja men självklart skulle hon göra det, det kändes ju så bra så varför skulle jag få komma iväg på den här tävlingen? Jag fick bud på att ta någon annan häst, bara för att va med. Men jag vill inte ha någon annan, jag ville tävla Cassi eller så ville jag inte tävla alls. Visst det kanske var ett dumt val då det kliade något extremt i fingrarna under dagen, men jag hade inte haft någon glädje av det. Som jag sa, det är nog inte meningen att jag ska tävla. Jag är menad som hästskötare. Men inte är jag bra på det heller, får ont i ryggen av o stå/gå mycket o knäna pallar inte heller det.. Låter som en gammal tant som har vart med om både det ena o det andra men nej, jag är en tjej på 17 år som har får ont av o göra normala saker.
 
Men när jag står där o ser folk som har haft problem lyckas blir jag nästan gråtfärdig, när man senare måste prata om hur skönt det är att allt äntligen funkar för det ekipaget får nästan tårarna o börja rinna. Jag har aldrig verkligen fått lyckas under de åren jag tävlat, jag har oftast backat ett steg tillbaka varje tävling för att sen få bygga upp det igen till nästa. Jag blir bara så trött på att jag aldrig kan få va den som lyckas. Att jag aldrig kan få vara den som folk pratar om att det är så kul att det äntligen funkar. Jag ser möjligheter med Cassi, men det kommer att ta ett tag, ett tag som jag vet kommer vara otroligt jävla jobbigt metalt för mig. Jag vill ha det lätt. Jag vill ha det som alla andra, alla som har en egen häst föräldrar som stöttar, allt det där vill jag ha. Men inget har jag. Jag får alltid stå bredvid, se andra lyckas, se andra få erbjudanden om hästar att rida. Men jag då? Varför kan inte jag få ett erbjudande? Rider jag så jävla pissigt kasst att ingen vill ha mig som ryttare till deras häst? Jag vill komma nån vart, jag vill verkligen det. Men hur ska jag kunna göra det när jag aldrig får möjligheter? Jag vet inte hur många gånger jag vill springa iväg o gråta idag, men jag vet att det var för många. Jag har nog kommit på de iaf, funkar det inte mellan mig o Cassi på tävlingsbanorna så är det så det ska va. Jag ska inte tävla då. Men jag hoppas ändå med varenda liten del i mig att det funkar, för hästarna är min undanflykt, mitt sätt att uttrycka mig själv. Jag vill kunna visa för alla andra att jag kan o att jag vill. Jag vill inte längre vara den som står i bakgrunden.
 
Inlägget flöt iväg lite. Blev en blandning av allt o ingenting. Men det är precis så jag känner.

Kommentarer

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Om

Min profilbild

Moa Jacobsson

Hej! Jag är en tjej på 18 år som bor i Fardhem på södra Gotland. Jag går sista året på Lövsta naturbruksgymnasium, så studenten närmar sig! Jag har precis köpt min första egna häst och det är våran resa ni mestadels kommer att få följa här!

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela